Mistborn bok 2 - The Well of Ascension

Mistborn-serien fortsätter att vara mycket bra fantasy. Andra boken, The Well of Ascension, är mer stillastående än den första (som jag skrev om här), men fortfarande väldigt läsvärd - och slutet är så twistigt att jag blir helt rysig av förväntan inför tredje och avslutande delen i serien.

Det går inte att skriva om The Well of Ascension utan att spoila det som hände i bok ett, Mistborn, så

- SPOILERVARNING- läs inte detta om du inte har läst Mistborn och tänker göra det!

Egentligen kändes det som att första boken var rätt fristående och avslutande. Slutet där var ett enormt crescendo med hela stan i uppror och så Vin som gjorde det omöjliga och hade ihjäl Onde Härskaren Som Regerat I Tusen År. Jag var så nöjd när jag stängde igen den - fast det fanns ju ett antal trådar som hängde löst, förstås. Himlen var fortfarande inte blå. Dimman återkom fortfarande varje natt. Och så var det det där som Onde Härskaren mumlade fram som sina sista ord innan han dog, ungefär att "ni vet inte vad ni gör, ni vet inte vad jag har skyddat er mot i alla år....aaaarrggh..." *dör*. Det öppnade ju liksom för en intressant fortsättning.

Och nu är det lite dagen-efter stämning över det hela. Onde Härskaren är död. Skaa-folket är frigivna. Allt borde vara frid och fröjd. Men...Elend som har blivit kung inser att folket inte tacksamt låter sig styras av hans förnuftiga och snälla tankar och lagar som han har lärt sig i böcker. De vill ha mer. De vill ha mindre. De vill bråka med varandra. De käftar emot kungen i allmänhet. De vill bli rikare, mäktigare eller också vill de ha mindre ansvar och slippa bry sig. De bär sig inte åt som det står i böckerna att de ska göra. Elände. Och utanför huvudstaden Luthadel kommer först en armé ledd av Elends far som tycker att han troligen är en bättre och tuffare kung än mjäkige sonen Elend. Därefter kommer en annan armé ledd av en person som också tycker han skulle kunna vara en ganska schysst kung. Och sist anländer en armé av kolosser, monster den f.d. Onde härskaren skapade, som nu är kvar och vill döda och förstöra i allmänhet.

Vad göra?

Det är nu boken blir lite stillastående, för det är nämligen ingen som har en aning om vad som borde göras. Slåss? Överlåta staden till Elends pappa? Eller till den andre killen? Låtsas som att det regnar? Försöka tjäna pengar på det hela?? Det diskuteras och skjuts upp och förhandlas och...ja, det blir helt enkelt lite trist där ett tag. Vin susar mest runt på stadens gator och tak om nätterna, kurtiserandes/duellerandes en annan Mistborn som dykt upp och som ställer till det lite för Vin, Elend, moralen och allt möjligt annat.

Och medan det diskuteras i stan vältrar dimman fram mer och mer. Nu dödar den folk också. Det upptäcks ännu en slags skrift från den där gången då för tusen år sedan då the Hero of the Ages inte-riktigt-lyckades-med-sitt-hjältedåd. Det verkar inte ha gått bra alls, den där gången, förstår man. Och det är ingenting som är särskilt bra nu heller. Någon borde ta tag i allting och göra något hjältemässigt. Vin funderar på om hon själv kanske är den riktiga Hero of the Ages? Hon har ju sett dimman forma sig till en varelse ibland?

Vad jag, trots det stillastående maktkampstjafset, älskar med den här boken är just den där backstoryn med hjälten som misslyckades då för länge sedan, och vad det har för konsekvenser fortfarande. Det är så bra! Och inget är som man tror med det där. Sista 150 sidorna av boken är fulla av action, för givetvis brakar oroligheterna i och omkring stan loss igen - men samtidigt avslöjas det en hel del häpnadsväckande saker som lovar att bok tre, The Hero of Ages, kommer att bli något alldeles extra. Jag litar på Sanderson och att han kommer att hålla ihop allt och inte lämna några trådar lösa. Karln lyckades ju trots allt avsluta Wheel of Time.

Titel: The Well of Ascension
Serie: Mistborn Trilogy, bok 2
Författare: Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här