Fyrahundrafemtio en lördagskväll

Häromdagen fick jag nya bokmagasinet Fyrahundrafemtio i brevlådan. Trevligt! Första snabba genombläddringen visade att här fanns mängder och åter mängder av intressanta grejer att läsa.

Nu: lördagskväll, och en perfekt stund att försjunka riktigt i detta magasin. Gillar jag? Ja!

Jag gillar blandningen! Här finns korta, snabba, roliga saker om litteratur att läsa, som t ex kartläggningen av fiktiva litterära svenska städer. Här finns långa fördjupningar - om olika författare eller litterära företeelser. Inte visste jag att jag borde läsa något av Val McDermid, till exempel. Det borde jag, förstår jag nu. Och en djupdykning i det där livet jag kanske hade velat ha ifall jag inte hade blivit bibliotekarie - att jobba med bokutgivning. Det är intressant!

Hejdå, hörni, lördagskvällen tickar på och jag har andra intressanta artiklar som ska läsas.

Men...va? "Abridged"?? Nej tack!

Jag använde precis en av mina ljudbokskrediter på Storytel för att ladda ner Terry Pratchett - Colour of Magic till min mobil. Efter en stunds lyssnande kände jag att jag var ovan vid att lyssna på uppläst engelska, och tänkte följa med i texten samtidigt ett tag för att komma in i det. Jag har boken i min läsplatta också, nämligen.

Så det gjorde jag. Och upptäckte till min stora irritation efter en stund att texten och uppläsningen inte stämde överens. Att uppläsaren hoppade över ord, meningar och ibland långa stycken av texten. Och när jag kollade recensionerna på boken på Storytel (borde jag ju ha gjort först, förstås) upptäcker jag att den här ljudboken är en förkortad variant på den riktiga boken.

Jamen, va?! Det står det ingenting alls om i informationen om ljudboken på Storytel.

Ska jag köpa och lyssna på en bok - då vill jag minsann ha alla meningar, alla dialoger och alla beskrivningar med. Inte några få utvalda.

Riktigt sur är jag nu.

The Discworld Reading Order...

Många gånger har jag funderat på att läsa Terry Pratchett. Utan att någonsin ha läst en hel Discworldroman känner jag ändå till hans värld och ett antal av hans karaktärer. Det går liksom inte att jobba med böcker och vara intresserad av fantasy utan att hela tiden stöta på Rincewind, Wee Free Men, Nanny Ogg, Döden och de andra. För ganska många år sen spelade jag dessutom ett datorspel som utspelade sig i Ankh-Morpork, med väldigt Pratchettsk humor i storyn och där Rincewind var huvudkaraktär.

Det är konstigt att jag aldrig tagit tag i det där med läsandet. Men nu såg jag att Storytel (som jag använder för att kunna lyssna på ljudböcker när jag springer) har mängder och åter mängder av Pratchetts böcker att välja på - så nu är det dags.

Då uppstår den tydligen absolut vanligaste frågan av alla vad gäller Discworldböckerna:

Vilken ska jag börja med??? En fråga med många svar, tydligen. Jag hittade den här fantastiska bilden på nätet:

Man kan bli förvirrad för mindre. Men eftersom den står överst och jag redan känner till killen ifråga, så tänker jag börja med Rincewinds storyline, med The Colour of Magic.

(surt tillägg 2014-05-31: Det visade sig att Storytels The Colour of Magic är en förkortad version. Det ville jag INTE ha. Får väl läsa om vanlig bok i stället, då.)

Vi måste sluta ses på det här sättet

Det jag gillar mest med den här boken är det delade berättarperspektivet: vartannat kapitel berättas ur Hannas synvinkel, vartannat ur Jens. Jag har alltid tyckt om böcker med olika berättarperspektiv, men när det handlar om en kärlekshistoria blir det alldeles extra perfekt. Vad tänkte han när hon sa så? Har hon magen lika full av lyckopirr som han?

När jag själv var i tonåren läste jag två böcker som jag fullständigt älskade och läste flera, flera gånger: Förbjudet hette den första och Tillåtet hette fortsättningen. De handlade om Karl-Ludvig och Johanna som blev kära i varandra, och det var mycket beröring, blickar, pirr och spänning. De var skrivna av Hans-Eric Hellberg och Elvira Birgitta Holm tillsammans, och de skrev vartannat kapitel (Hellberg om Johanna och Holm om Karl-Ludvig, jag gillade kapitlen om Johanna bäst minns jag). Det som gjorde dessa böckerna så himla bra var just det där att berättarperspektivet växlade mellan Johanna och Karl-Ludvig - och det är precis så det blir här med Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag blir inte jätteimpad av deras kärleksstory (mer av deras dialoger) eller av dem själva heller - men just växlandet mellan vad de upplever gör det här till en riktigt bra bok ändå.


Hanna är 18, och ska ta studenten till sommaren. Då ska hon och en kompis, Märta, åka till Paris, studera och/eller jobba, uppleva äventyr och bli vuxna. Jens är 24 år, och har alldeles precis separerat från Kajsa. Tillsammans har de dottern Rut, 2.5 år, som nu ska bo varannan vecka hos pappa, varannan hos mamma. Kajsa studerar och Jens försörjer sig på tillfälliga jobb - härnäst som assistent åt en rullstolsbunden gymnasieelev, Oskar.

När boken börjar är Hanna på krogen tillsammans med Märta för att prata Parisplaner och Parislängtan. Jens är på samma krog, tillsammans med sin kompis Manny. Jens och Hanna möts - först vid bardisken, sedan i toalettkön och faktiskt även på tunnelbanetåget hem. Och faktiskt ända hem till Jens, där Hanna stannar över natten.
Sedan träffas de inte igen förrän skolan börjar efter jullovet. Hannas sista termin. När hon kommer till skolan första skoldagen så är de vanliga i klassen där. Oskar också. Men han har fått en ny assistent. Jens...! Och hela den dagen blir ett enda "Han?! Här?!".


Varför blir jag inte så tagen av kärleksstoryn, då? Åh, det är knappt att jag kan förklara för mig själv. Det här är precis så som det skulle kunna vara i verkligheten - man blir kär, men det är saker som är jobbiga. Ett gammalt, inte helt avslutat förhållande, ett litet barn, resplaner i en snar framtid som det inte får plats någon akut romans i. Jag blev själv kär i någon precis när jag tagit studenten och hade bokat in en resa till hösten för en årsvistelse i Skottland, biljetter och allt klara. Skulle jag stanna? Skulle jag åka? (jag åkte...) Det är realistiskt och det är bra - men samtidigt vill romansläsaren i mig ha det mer rosenrött. Hinder ska upplösas, problem ska försvinna. Paret ska falla i varandras armar på slutet och leva lyckliga ever after. Här får jag ett par som börjar hela boken med att första kvällen hoppa i säng med varandra. Jag höjer inga moraliska pekfingrar för en sån sak, men det sticker liksom hål på min romans-spännings-ballong (eehh...tja, ni får väl visualisera den...). Det var det, liksom. Och nu ska vi lära känna varandra. Kanske vi upptäcker att vi gillar varandra så mycket att vi vill ligga igen? Och så lär de känna varandra steg för steg, spänningen uppstår och de blir mer och mer kära...men jag har lite tappat spänningen och ser bara vardagsproblemen. Jens som springer till dagishämtningar och planerar middagar och förnuftigt undviker socker mitt i veckorna samtidigt som Hanna bor hemma hos föräldrarna och mest bekymrar sig över kompisproblem och så där. Jag har svårt att hänge mig åt kärleken för allt det som trots allt skiljer Jens och Hanna åt. Oresonlig är jag, jag vet. Jag får väl gå och läsa lite Sagan om Isfolket i stället, då. Eller nåt.

Titel: Vi måste sluta ses på det här sättet
Författare: Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck
Utg år: 2013
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här eller här
För vem? 14 år och uppåt


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Hundrasidorsböcker? Alltså...jag vet inte

I veckans jerka funderar Annika över det här med korta böcker, och vill att vi ska ge tips på bra böcker som har ungefär hundra sidor eller däromkring.

Korta böcker? Verkligen inte min grej. Det känns liksom inte ens som lönt att börja, brukar jag tycka. Fast det är ju hemskt orättvist tänkt mot alla de där korta pärlorna som finns men som jag aldrig upptäcker. Därför ska det bli väldigt kul att jerka runt bland alla andras svar den här veckan och hitta de böcker jag har missat här i livet.

Men mina egna tips? Förvisso läser jag ofta, ofta böcker som är sisådär 75 sidor eller så - men det är barnböcker eftersom det är det jag jobbar med. Och det är inte barnböcker det är fråga om nu, tycker jag, så jag låter dem hållas på övriga inlägg i min blogg.

Efter mycket hummande och suckande har jag faktiskt hittat några egna favoriter som har ungefär hundra sidor:

Virginia Woolf - Ett eget rum (egentligen är det faktiskt inte en bok, utan en essä - men jag har läst den utgiven som en egen bok så den räknas visst)
Selma Lagerlöf - En herrgårdssägen
Selma Lagerlöf - Löwensköldska ringen (första boken i trilogin som också heter Löwensköldska ringen. De andra är Charlotte Löwensköld och Anna Svärd)

Rätt fantasilöst, va? En essä och så två böcker av samma författare. Nu ska jag kolla vad ni andra har för fina tips.

Spejaren och lärlingen lär skandierna att slåss

Jag och barnen fortsätter att ha högläsning av serien Spejarens lärling. Nu har vi läst fyra böcker, och pausar ett tag för att läsa något helt annat. Eller, faktiskt, jag ville pausa ett tag för jag kände mig rätt matt av spejarnas otroliga listighet och präktighet och duktighet. Men enligt barnen fortsätter vi definitivt med serien senare.

Slaget om Skandia tar vid precis där förra boken, Krigarkungens sal, slutade. Alltså är Will, Halt, Horace och Evanlyn kvar i Skandia. Men nu är Will och Evanlyn inte slavar längre. I stället blir alla araluaner och skandier kompisar och snälla mot varandra, och gör gemensam sak mot det folk som nu övertar skandiernas forna roll som elaka baddies: temujaierna. Temujaierna kommer någonstans österifrån och tänker sig skövla, erövra, kriga och förstöra lite i allmänhet så där, men troligen är deras långsiktiga plan att erövra Skandia för att därifrån medelst skepp kunna erövra Araluen eftersom Araluen ju måste vara alla erövringstågs största mål. Det är ju därifrån Will och Halt kommer.

Skandierna brukar vanligen lägga upp alla krig och slag på det här sättet: vråla och rusa framåt och hugga vilt med sin yxa. Det sättet fungerar inte mot temujaier, förklarar Halt pedagogiskt för dem eftersom han känner till temujaier och deras krigstaktiker. (också. Han känner till det mesta.) Om nu skandierna lovar att vara snälla i framtiden och inte anfalla Araluen fler gånger och inte tjura för att Will och Evanlyn blir frigivna så kan Halt tänka sig att berätta för skandierna hur de ska försvara sig när temujaierna anfaller. På så vis kommer de säkert att klara sig bra - även om temujaiernas antal överstiger skandiernas med ungefär tio mot en.

Så, ja. Det är det han gör, boken igenom. Hjälper skandierna mot temujaierna. Will också - han lär dem skjuta med pilbåge. Skandierna grymtar och morrar lite på skandiers vis, svingar sina yxor men gör faktiskt som Halt säger. Och så blir det hela väldigt bra så småningom.

Alltså, paus nu. I nästa bok kommer historien att ha hoppat ett antal år framåt, och Will kommer att vara en fullärd spejare på väg mot nya äventyr. Men efter sommaren för oss, kanske?

Titel: Slaget om Skandia
Serie: Spejarens lärling, bok 4
Författare: John Flanagan
Orginaltitel: Ranger's Apprentice 4 - Oakleaf Bearers
Översättning: Ingmar Wennerberg
Utg år: 2008
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år 

Mary, spöket och resan genom natten

Ni vet att det ibland finns foton på tidningarnas familjesidor med ”fyra generationer på en bild”, exempelvis mormorsmor, mormor, mamma och dotter? Det där är rätt fascinerande och det är nog verkligen inte många familjer som ens får till ett möte mellan fyra generationer. Men tänk om det gick ändå, om en av dem var död men ändå kunde prata med de andra? Vad skulle de prata om? Det är det som är den bärande idén i den här boken.

Tansey är mormorsmoren. Hon levde på en bondgård på den irländska landsbygden i början av förra seklet. Lyckligt äktenskap men hårt liv och hon dör hastigt redan vid tjugofem års ålder eller något sånt, i en helt vanlig influensa. Emer är mormorn, alltså Tanseys dotter som var tre år när Tansey dog. Emer växte upp på den där bondgården, träffade en man, flyttade in till Dublin och fick en dotter: Scarlett. Scarlett är alltså mamman i fyragenerationershärvan, och vad hon pysslar med framgår inte riktigt, men alla hennes meningar brukar avslutas med utropstecken. Och så har vi då titelns Mary, som är dotter till Scarlett. Mary är tolv år och dyster. Alltså, hon är inte dyster jämt, men när boken börjar är hon det eftersom hennes bästis har flyttat. Det är då, när hon dystert går hem från skolan, som hon träffar på en gammal dam som visar sig vara Tansey och som spökar kvar här för hon har ett meddelande till Emer (som ligger döende på sjukhuset).

Och om det här låter rätt förvirrat så är det faktiskt så det är i boken också. Det är egentligen ingen handling att tala om mer än att de fyra kvinnorna, Tansey, Emer, Scarlett och Mary sammanförs. Mellan själva ”huvudkapitlen”, som är numrerade, kommer historiska tillbakablickar i kapitel som i stället har de olika personernas namn som rubrik. Vi får följa Tanseys liv ett tag, Emers liv som barn och som vuxen, Scarletts liv som ung och så växlar det mellan dem. Jag hade fruktansvärt svårt att hålla isär vem som var vem, vem som är farmor eller mormor till vem och alldeles särskilt jobbigt hade jag det när de fyra träffas på en gång eftersom det är så många "mamma" inblandade.

Och tyvärr är det mitt bestående intryck av boken – en enda förvirrande härva av fyra kvinnors liv som blandas ihop med varandra. Idén är bra, med fyra generationer som möts och minns, jämför liv och så där (Tansey får till exempel åka bil och tycker det är rätt spännande). Men boken gör liksom ingenting av idén mer än själva sammanförandet. Inget driv, inget som för berättandet framåt. Dessutom är den enormt pratig. Det är långa tjafsiga dialoger som stoppar upp det hela ytterligare.

En besvikelse, och inget jag kan rekommendera. Särskilt inte till bokens målgrupp, som ska vara barn mellan 9-12 eftersom jag tror att de kan ha svårt att hålla isär de olika personerna.

Titel: Mary, spöket och resan genom natten
Författare: Roddy Doyle
Orginaltitel: A greyhound of a girl
Översättning: Eva Lindeberg
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11-15 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Mistborn bok 2 - The Well of Ascension

Mistborn-serien fortsätter att vara mycket bra fantasy. Andra boken, The Well of Ascension, är mer stillastående än den första (som jag skrev om här), men fortfarande väldigt läsvärd - och slutet är så twistigt att jag blir helt rysig av förväntan inför tredje och avslutande delen i serien.

Det går inte att skriva om The Well of Ascension utan att spoila det som hände i bok ett, Mistborn, så

- SPOILERVARNING- läs inte detta om du inte har läst Mistborn och tänker göra det!

Egentligen kändes det som att första boken var rätt fristående och avslutande. Slutet där var ett enormt crescendo med hela stan i uppror och så Vin som gjorde det omöjliga och hade ihjäl Onde Härskaren Som Regerat I Tusen År. Jag var så nöjd när jag stängde igen den - fast det fanns ju ett antal trådar som hängde löst, förstås. Himlen var fortfarande inte blå. Dimman återkom fortfarande varje natt. Och så var det det där som Onde Härskaren mumlade fram som sina sista ord innan han dog, ungefär att "ni vet inte vad ni gör, ni vet inte vad jag har skyddat er mot i alla år....aaaarrggh..." *dör*. Det öppnade ju liksom för en intressant fortsättning.

Och nu är det lite dagen-efter stämning över det hela. Onde Härskaren är död. Skaa-folket är frigivna. Allt borde vara frid och fröjd. Men...Elend som har blivit kung inser att folket inte tacksamt låter sig styras av hans förnuftiga och snälla tankar och lagar som han har lärt sig i böcker. De vill ha mer. De vill ha mindre. De vill bråka med varandra. De käftar emot kungen i allmänhet. De vill bli rikare, mäktigare eller också vill de ha mindre ansvar och slippa bry sig. De bär sig inte åt som det står i böckerna att de ska göra. Elände. Och utanför huvudstaden Luthadel kommer först en armé ledd av Elends far som tycker att han troligen är en bättre och tuffare kung än mjäkige sonen Elend. Därefter kommer en annan armé ledd av en person som också tycker han skulle kunna vara en ganska schysst kung. Och sist anländer en armé av kolosser, monster den f.d. Onde härskaren skapade, som nu är kvar och vill döda och förstöra i allmänhet.

Vad göra?

Det är nu boken blir lite stillastående, för det är nämligen ingen som har en aning om vad som borde göras. Slåss? Överlåta staden till Elends pappa? Eller till den andre killen? Låtsas som att det regnar? Försöka tjäna pengar på det hela?? Det diskuteras och skjuts upp och förhandlas och...ja, det blir helt enkelt lite trist där ett tag. Vin susar mest runt på stadens gator och tak om nätterna, kurtiserandes/duellerandes en annan Mistborn som dykt upp och som ställer till det lite för Vin, Elend, moralen och allt möjligt annat.

Och medan det diskuteras i stan vältrar dimman fram mer och mer. Nu dödar den folk också. Det upptäcks ännu en slags skrift från den där gången då för tusen år sedan då the Hero of the Ages inte-riktigt-lyckades-med-sitt-hjältedåd. Det verkar inte ha gått bra alls, den där gången, förstår man. Och det är ingenting som är särskilt bra nu heller. Någon borde ta tag i allting och göra något hjältemässigt. Vin funderar på om hon själv kanske är den riktiga Hero of the Ages? Hon har ju sett dimman forma sig till en varelse ibland?

Vad jag, trots det stillastående maktkampstjafset, älskar med den här boken är just den där backstoryn med hjälten som misslyckades då för länge sedan, och vad det har för konsekvenser fortfarande. Det är så bra! Och inget är som man tror med det där. Sista 150 sidorna av boken är fulla av action, för givetvis brakar oroligheterna i och omkring stan loss igen - men samtidigt avslöjas det en hel del häpnadsväckande saker som lovar att bok tre, The Hero of Ages, kommer att bli något alldeles extra. Jag litar på Sanderson och att han kommer att hålla ihop allt och inte lämna några trådar lösa. Karln lyckades ju trots allt avsluta Wheel of Time.

Titel: The Well of Ascension
Serie: Mistborn Trilogy, bok 2
Författare: Brandon Sanderson
Köp den till exempel här eller här

Tjänarinnans berättelse kryper innanför skinnet på mig

Tjänarinnans berättelse handlar om ett skrämmande samhälle i en framtid som inte är speciellt avslägsen. Det som är allra otäckast är det att det är förbjudet att läsa och skriva. Inga böcker, inga tidningar, ingenting. Inte få skriva brev, dagbok. Inte få skriva alls. Text och läsning är så pass farligt för folket att man till och med har tagit bort texten på butikernas skyltar och ersatt dem med symboler: en fisk för fiskhandeln (fast det finns nästan aldrig fisk att köpa), bröd för bageriet och en bild på skriftrullar på butiken där man kan betala för att en maskin ska rabbla upp inspelade böner.


Offred är Tjänarinnan som berättar. Hon heter inte alls Offred. Inte egentligen, men när hon tvingades bli Tjänarinna åt Anföraren som heter Fred i förnamn så blir hennes nya namn bildat på hans. Hon äger nämligen ingenting. Inte ens sitt namn äger hon. Inga saker, ingen fri tid, ingen egen vilja – ingenting av det som en gång var hon själv har hon kvar. Hennes enda funktion numera är att föda ett barn åt Anföraren, eftersom hans hustru inte är fertil. Utöver det är hennes liv ett intet.

Offreds liv är så ännu mer fruktansvärt eftersom hon minns hur det var innan. Hon har inte alltid varit Tjänarinna. Hon har haft ett namn, ett yrke, ett liv, en man och ett barn. Kärlek och stolthet. Allt det har tagits ifrån henne. Allt det har tagits ifrån alla, utom ett fåtal.

Jag skrev först att det allra otäckaste är att det är förbjudet att läsa och skriva i samhället där Offred lever. Det stämmer inte riktigt. Det som är allra otäckast och som en mardröm som blivit verklig och tagit över – det kan jag inte berätta om här. Det måste man läsa boken för att förstå. Det är nämligen så att Offreds berättelse sakta, sakta avslöjar hur vidrigt samhället är som hon lever i. Det jag tänker i början när jag läser är att ”Nä, det här kan inte stämma. Det har gått för snabbt! Hur kan Offred vara så förändrad och hjälplös i allt detta när hon ännu är i fertil ålder? När hon för inte så länge sedan hade man? Och barn?” I de dystopier jag brukar läsa brukar samhällena ha funnits så lång tid att huvudpersonerna inte vet om något annat liv. Men Offred verkar ha det i färskt minne. Hur då? Inte kan detta skräcksamhälle ha vuxit fram så fort?

Men jag förstod sen. Jag förstod vilket som var det mest fruktansvärda i boken och förstod att ja, det var möjligt att Offred fortfarande kunde minnas livet som det var innan.

Detta är en bok som det tog mig en stund att komma in i, men som när jag väl gjorde det inte släppte mig, och som jag kommer att bära med mig länge, länge.

Titel: Tjänarinnans berättelse
Författare: Margaret Atwood
Orginaltitel: The Handmaid's Tale
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1986
Förlag: Prisma
Svenska upplagan verkar inte gå att köpa längre, men engelska går att köpa här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Mellanbok i mellankrigstid

Mellan rött och svart är en helt OK bok, om man betänker hur mycket tid, hur många idéer och händelser den vill få med. Men – när jag har läst den så känner jag att jag hade förväntat mig mer av den.

För det första så var jag väldigt färdig med huvudpersonerna från Brobyggarna och Dandy. Jag HAR redan läst om hur duktiga de tre bröderna Lauritzen är. Nu är de bara fortfarande listiga, förutseende, världserfarna, kloka och moraliskt förträffliga – men de hade liksom redan utvecklats färdigt till detta i de två första böckerna. Lauritz och Ingeborg har redan fått varandra, Oscar har skjutit lejon och blivit rik, järnvägen mellan Bergen och Oslo står klar. Höjdpunkterna i huvudpersonernas liv har på något sätt redan passerat. Så i början av boken får jag alldeles för mycket en känsla av att detta är en slags epilog till de två första böckerna, en ”vad hände sen”.


Dem jag hade velat följa nu är nästa generation, sönerna och döttrarna Lauritzen. Visst, de är med en hel del, till exempel äldste sonen Harald som uppslukas av alla nationalromantiska och nationalsocialistiska tankar som nu spirar i Tyskland. Eller hans syster Johanne med radikala idéer och förmågan att göra präktiga skandaler. Men jag hade gärna följt utvecklingen helt och hållet genom deras ögon. De är förstås bara barn när boken börjar 1918 – men för mig hade det inte gjort något om boken mycket snabbare hade svept över 20-talet och stannat upp igen när Lauritzenbarnen blivit äldre tonåringar.

För som det är nu så känns det som att berättandet i Mellan rött och svart bara blir en mängd korta nedslag under hela mellankrigstiden bara för att hela perioden måste vara med. Det känns stressigt, och jag får aldrig försjunka i någon av situationerna. Så fort någonting känns lite spännande eller intressant eller att någon karaktär dras in i något eller står inför någon utveckling – så är kapitlet slut och berättandet återupptas i nästa kapitel några år senare eller så. Jag kände mig ofta besviken på att jag inte fick läsa färdigt om det som verkade bli intressant, eller att jag inte ens fick veta ordentligt hur det gick.

Även om åren rinner förbi alltför fort känns ändå första halvan på boken tråkig. Allra mest är det då huvudpersonerna från de två första böckerna som nu medelålders, framgångsrika och nöjda sitter och för ändlösa diskussioner om aktuella tankar och händelser, ofta på småtimmarna med ett glas utsökt vin i handen. Alla dessa diskussioner drar ner på tempot och känns mest som ett praktiskt sätt att få redogjort för 20- och 30-talets ideologier och tankeströmningar, att allt liksom måste tröskas igenom. Kommunism, mode, expressionism, funkisarkitektur, de nationaltyska idéerna om hemland och ursprung. Det är lite som att läsa en handbok i idéhistoria.

Andra halvan på boken flyter bättre och det är intressant att läsa om utvecklingen i Tyskland efter 1930. Det är i andra halvan jag riktigt känner berättandet går för fort fram, att jag inte hinner läsa färdigt om allt det huvudpersonerna råkar ut för.

Men sammantaget känns det som att Mellan rött och svart innehåller så mycket redogörelse för allt som hände i mellankrigstiden i Europa att personerna vi läser om försvinner i allt det. Visst, det är kul när Guillou låter Lauritzen-familjen bli inblandad i diverse sammanhang, som till exempel när Tolvskillingsoperan har premiär så är det en Lauritzenbroder som äger teatern där uruppförandet sker, eller när man börjar använda sig av färdiggjutna betongelement vid husbyggen så är det en Lauritzenbroder som tillsammans med Lauritzensöner som kläckt idén.
Men det blir så många namn, så många som måste vara med. Och det känns lite för mycket när familjen Lauritzen är personliga vänner med så många av dem: Berthold Brecht, Alfred Döblin, Virginia Woolf, Herman Göring…

Trots allt gillade jag att läsa Mellan rött och svart – men jag hade gillat den så mycket mer om den yngre generationen Lauritzen hade fått föra berättandet förbi alla tjugotalsredogörelser och tagit över mer även av 30-talets dramatik. Om namnen hade varit färre och känslan av historiaredovisning mindre.

Däremot väntar jag mig mycket av nästa bok i serien. Andra världskriget bryter ut på sista sidan i Mellan rött och svart, barnen Lauritzen är vuxna nu och kan ta över, och Jan Guillou är en mästare på att beskriva dramatiska skeenden.

Titel: Mellan rött och svart
Serie: Det stora århundradet, bok 3
Författare: Jan Guillou
Utg år: 2013
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Bokbloggsjerka 23-26 maj - Det var ju inte SÅHÄR det skulle sluta

Annika ställer en kul fråga den här veckan i bokbloggsjerkan, och jag vill förstås svara!

Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?


Klart jag har! Ibland har slutet pajat hela boken för mig. Ibland har slutet varit lika mediokert som boken varit hela vägen (och då undrar jag egentligen varför jag överhuvudtaget kom till slutet...?) Ibland kan det vara en bok jag älskat att läsa men ändå blivit besviken på slutet eftersom det varit trist/sorgligt/för hastigt - men då kan jag ändå förlåta boken dess tråkiga slut och nästan glömma bort det eftersom boken i sig var så väldigt bra.

Mitt problem är att jag nu har svårt att minnas alla gånger när jag blev så där besviken på bokslut. De allra flesta bokslutsbesvikelserna ligger djupt begravda i glömskans arkiv så de jag radar upp här (nej, jag förstår inte konceptet "en bok") är alla relativt nyligen lästa och får bli lite exempel.
(om jag har skrivit om dem på bloggen så har jag länkat dit)

Mårten Melin/Pixis bok
Va? Det var ju verkligen inte så det skulle sluta! HUR kunde hon välja DETTA?

David Nicholls - En dag
Nej! Nej, nej, nej, nej, NEJ! *ylande gråt och sorg*

Lois Lowry - Den utvalde
Alldeles för...tröstlöst och hopplöst, hungrigt och grått och så totalt fullt av über-besvikelse.

L. Frank Baum - Trollkarlen från Oz
Genomgående en de-taskiga-lösningarnas-bok. En hink med vatten, liksom? Hela boken är ett enda stort taskigt slut och borde skämmas.

Catherine Fisher - Legenden om Kråkan, bok 3: Den bindande kronan
Sällan har jag varit så besviken och irriterad som när jag satt i fåtöljen och hade läst ut en hel serie böcker utan att ha fått några svar på några frågor whatsoever. Höll på att tugga i glasögonfodralet av frustration...tills jag upptäckte att serien egentligen avslutades av en fjärde bok, som aldrig blivit översatt till svenska. Men...

Catherine Fisher - The Relic Master, bok 4: The Margrave
...när jag hittat, köpt och läst färdigt fjärde och definitivt avslutande boken i serien satt jag ändå där med mängder av frågor som inte hade fått några svar. Önskar att jag aldrig läst serie-eländet. (fast, OK, lite kul på vägen var det)

Johanna Lindbäck - Min typ brorsa
Jamen...nä? Fast...jo. Så måste det nog bli, förstås.

Hemma kanske inte är en plats

Lin Hallberg har mer eller mindre uppfunnit en helt egen bokgenre. Det är böcker som handlar om ungdomar någonstans på gränsen till vuxenblivandet och som lär känna sig själva och omvärlden samtidigt som de på något sätt umgås med hästar. Det är definitivt inte hästböcker som de brukar vara, med en Älskad Häst i centrum (och som ju Lin Hallberg är en mästare på att skriva för de yngre barnen – böckerna om Sigge, och om Teddy till exempel). Nej, det här är mer väldigt bra ungdomsböcker som utspelar sig i hästiga miljöer. Främmande miljöer långt borta från Sverige, som har det gemensamt att hästar är arbetskamrater, arbetsredskap och helt nödvändiga för att kunna arbeta och leva. Adzerk – den vita hingsten handlar om en flicka som reser till Mongoliet och i Vem är du, Johanna? får man läsa om en flicka som återvänder till Island där hon bodde som liten.
I Hemma kanske inte är en plats lever nittonåriga Sara ett liv fullt med hästar – tävling, träning, eget stall med både hingstar, ston och unghästar vad jag förstår. Men redan första morgonen man får läsa om Sara så råkar hon ut för en olycka. En hingst ska ledas ut till en hage, men något går fel och på en sekund ligger Sara på marken med livshotande skador.

Så berättelsen handlar inte om Saras liv i Sverige med fälttävlanskarriär, studentfester och kompisar – i stället får vi efter olyckan följa med henne när hon reser till Argentina för att på något sätt bli lika lycklig som hon var när hon var barn. Hon föddes där, och bodde där tills familjen flyttade tillbaka till Sverige när hon var i åttaårsåldern. Ända sedan dess har hon desperat längtat tillbaka. Allt i Argentina och barndomen var bra. Det var vackert, fullt med hästar, lekkamrater, god mat, blåa dörrar, blommor, vidsträckta fält, egen häst och idyll, idyll, idyll. Det Sara vill göra nu är att resa tillbaka och hitta allt det där igen. Älsklingshästen, familjen på estancian, tiden då hon var lycklig.
Men det finns inte kvar. Allting har förändrats. Boskapshjordarna har försvunnit och ersatts med sojafält. Hennes barndomskamrater har vuxit upp (!), hästarna är sålda och huset hon bodde i står övergivet och förfallet. Familjen som ägde estancian har flyttat till stan och känns snobbiga och elaka, familjen som var anställda på estancian har flyttat till okänd ort. Inget av det hon ville uppleva igen finns kvar och hon börjar mer och mer se på sina barndomsminnen med en vuxens ögon, förstå hur det egentligen var.

Hon är lite naivt turistig, Sara, och hon hittar sina gamla vänner och sin ”familj” förvånansvärt lätt – ändå tycker jag mycket om att läsa den här boken. Lin Hallberg är duktig på att ge människor och miljöer liv – för att inte tala om hästar, fast de som sagt var får vara med mest i bakgrunden.

Titel: Hemma kanske inte är en plats
Författare: Lin Hallberg
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 12 - 19 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Snöret, fågeln och jag

Selma är konstig. Det vet hon själv, och dessutom har hon en liten fågel inne i bröstet som pickar så det gör ont, och som hela tiden berättar för Selma att hon är konstig för att hon inte har någon bästis. Alla barn har kompisar, och alla har någon bästis, så är det bara. Utom Selma. Alltså måste det vara något fel på henne?

Men den här sommaren träffar Selma på personer som ändrar på hennes liv och som till sist får den där fågeln att sluta picka och flyga iväg: Hon träffar John, och hon träffar Snöret. John är en vuxen man som bor alldeles ensam i ett hus i skogen. Utan kompisar och utan familj. Borde inte han vara ensam och ledsen då? Men Selmas morfar förklarar det där för henne att man kan ha kompisar även om man inte träffar dem jämt, och att John gillar att bo i skogen för sig själv. Då tänker Selma det som jag tycker är bäst i hela boken:

”Det är så konstigt. När man är vuxen får man tydligen vara själv hur mycket man vill, men om man är barn måste man ha bästis och leka hela tiden för annars är man konstig.”

Varför är det så? Själv är jag en ensamvarg som trivs bra i mitt eget sällskap, och har varit sådan i hela mitt liv. När jag var barn var det inte OK. Det oroades och aktiverades och jag ansågs konstig. Nu när jag är vuxen så är det helt accepterat när jag säger att jag trivs att vara med mig själv. Mitt äldsta barn är precis som jag – men jag låter honom vara ifred med sitt ensamvargande.

Slut på den personliga utvikningen och åter till Selma. Selma träffar också Snöret. En flicka i hennes egen ålder som hon blir kompis med – och alltså bevisar att hon själv inte är vare sig konstig eller skulle ha några större problem med att hitta en bästis. Om hon vill.

Jag gillar alltså berättelsen i Snöret, fågeln och jag. Men jag höll på att missa den. Den har legat på mitt skrivbord på jobbet ganska länge, och i bokhyllan hemma ännu längre. Motståndet mot att läsa var enormt stort, trots Augustpris och allt, och trots att den var så tunn och säkert snabbläst. Det pinsamma är att jag inte ville läsa den eftersom jag tyckte framsidan var ful. Jag, som varje dag predikar för skolbarnen att de inte ska välja bort böcker de inte gillar framsidan på! Men jag kan inte förmå mig själv att tycka om Eva Lindströms illustrationer. För mig är de alldeles för mycket...70-tal tror jag. För tunna. För bleka? Äsch, jag vet inte, bara att de inte tilltalar mig. Och att det höll på att få mig att missa en väldigt bra bok. (Skämskudden är framme...)

Titel: Snöret, fågeln och jag
Författare: Ellen Karlsson
Illustrationer: Eva Lindström
Utg år: 2013
Förlag: Hippo Förlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 6 år.


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-12-29 på LitteraturMagazinet. 

Om fantasyvärldarnas morgonvanor

Jag är djupt försjunken i en fantasy-lunta för närvarande (Sanderson, Mistborn, helt förträfflig för övrigt). Det brukar poppa upp en hel del frågor av praktiskt slag när jag läser sånt, och för det mesta lyckas jag trycka tillbaka den egna och verkliga världen och tråkiga praktiska ting när jag läser. Men ibland bara måste jag ventilera mina funderingar. Det där om ärmar som förvaringsplats, till exempel. Eller som nu - denna ständiga och allestädes i alla fantasyromaner återkommande vana att "ge sig av i gryningen".

Det ska alltid ridas i väg i gryningen (och ja, anfallas också när det gäller krig: "We attack at dawn" är en förutsägbar replik). Visst, säkert bra grej att utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Men ju mer jag tänker på det, desto mer har jag att invända mot det hela.

För det allra första verkar gryningen alltid infalla vid ungefär samma praktiska morgontid, säg sisådär sjutiden på morgonen. Alla verkar hyfsat utsövda och hela samhället verkar sätta igång. Men i min värld finns det sånt som sommarmorgnar i juni, då det blir ljust vid vadå? Tre? Det känns hårt att hurtigt anbefalla ett helt sällskap av trötta människor att studsa upp på hästar eller vad det nu är och ge sig iväg vid tre-tiden på morgonen. Omvänt förstås vintermorgnar när gryningen gäspande masar sig upp en stund efter åtta. Vilket fantasysällskap som helst med självaktning borde då vara på väg sedan många timmar, och att "rida i gryningen" blir då ingenting alls att känna sig duktig för.

Men, OK då. Säg att fantasyvärldens gryning alltid, alltid infaller hurtiga 6.48 på morgonen. (och hur är det - det kanske alltid är gryning även i min värld samma tid varje dag vid ekvatortrakterna? Fysik och sånt är inte min grej) Hur kan alla dessa människor så självklart vara klara att "ge sig av i gryningen"? Vem väckte dem? För det måste ju göra pre-gryning om man ska vara klar vid gryningen, och hur lätt är det att vakna mitt i becksvarta natten, av sig själv?) Har alla hunnit äta frukost? Gå på toa? Före gryningen, för då rids det.

Och så kvällsmänniskans (alltså min) invändning: varför måste alla dessa morgonmänniskor få sin vilja igenom även i böckerna? Så himla jobbigt att studsa upp så där i ottan. Kan man inte sova lite längre, komma iväg senare och sedan faktiskt rida lite längre på kvällen i stället? Hästarna klarar ju ändå bara en viss sträcka per dag, och kvällsljuset måtte väl vara precis lika bra att rida i som det där jämrans gryningsljuset?

Det finns en karaktär jag har stor förståelse för. Det är Doran, prince of Dorne i Game of Thrones. Han försöker också myndigt påstå vid ett flertal gånger att det ska resas iväg i gryningen. Men hans vaktsoldat (som har berättarperspektivet) himlar liksom alltid inom sig med ögonen åt detta. Han vet hur det kommer att bli: tidigast vid lunchtid kommer de iväg, för prins Doran blir aldrig klar i tid ändå. Hade jag varit en fantasykaraktär så hade jag troligen varit honom.

We ride at dawn...pah.

Ärmen som förvaringsplats

Ärmar. För mig är det något som värmer underarmarna. En nödvändig förlängning på klädesplagget ”tröja” helt enkelt. Man viker upp dem lite, kanske. Eller drar ner dem över händerna om det känns lite fruset. Men för mig är det inte mycket mer än så.

Annat är det i en del böcker, mest kanske i fantasy, eller i historiska romaner. Där är ärmarna för en del personer först och främst en slags förvaringsplats. Man kan ”elegant plocka fram ett dokument ur ärmen”, eller ”snabbt dra en dolk ur ärmen”. Det där har jag funderat en hel del på – hur går det till? Rent praktiskt??


För det första måste det väl finnas fickor insydda där inne i ärmen på något sätt. Hur skulle annars alla prylar som förvaras i ”ärmen” kunna ligga kvar? Och fickornas öppningar måste vara utåt handen till, så att man snabbt kan komma åt dem utan att behöva lirka långt uppe vid armbågen för att krångla ut till exempel en dolk. Den ska ju ”snabbt dras ur ärmen”, eller hur? Effekten skulle troligen förtas något om man först måste famla runt långt inne i ärmen för att sedan om möjligt plocka fram den lömska dolken. Och om fickornas öppningar alltså är neråt – då måste personen i fråga alltid typ gå med armarna korslagda. Eller med händerna sträckta upp i luften. Annars trillar alla viktiga prylar och värdefulla dokument ut. Eller har fickorna dragkedjor? Knappar?

Och så himla besvärligt om man ovanpå dessa välfyllda ärmar skulle dra på sig något ytterplagg. Eller – aha! – det är kanske därför det kryllar av mantlar som ytterplagg i böckerna? Och tjänare som håller upp dem åt folk som ska klä sig.

Jag undrar om det finns någon annan än jag som funderar över sådana här jobbiga praktiska frågor när ni läser?
(bubblare: hur gör onda fantasyhärskare i enorma rustningar med taggar och annan otäck utsmyckning när de snabbt ska gå på toa?)


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Den besvärlige men ende vännen Jagger

Nu har jag läst Augustprisnominerade Jagger Jagger av Frida Nilsson, och jag är kluven till den. Jag tycker väldigt mycket om det Frida Nilsson skriver, och jag har läst varenda bok av henne. Men – det som händer när böckerna kommer till biblioteket är att jag pratar mig blå om dem för alla barn, och sedan lånar de endast böckerna om Hedvig. De älskar Hedvig! Jag älskar också Hedvig-böckerna (fantastiska högläsningsböcker, förresten) – men även Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna. Men de lånas inte. Och min kluvenhet till Jagger Jagger är just att jag känner som för dem att: Åh! Ännu en bra och ganska svart bok av Frida Nilsson, med mycket att fundera över när man läst, men ännu en bra bok som inte kommer att lånas av barnen.


Bengt är åtta, och han är äcklig. Det säger de andra barnen på gården när de retar honom, och det tycker han själv också att han är. Han är tjock och fel. Han får givetvis inte vara med på några lekar – man får inte det när man är äcklig, men han vill inte beklaga sig hemma för då blir mamma så ledsen. Men det är inte kul att få sin nya fotboll nedkastad i ån, eller lera insmetad på cykelsadeln. De andra barnens föräldrar ser vad som händer, men ursäktar det som ”det är ju så barn leker” och ”nog såg det ut som om Bengt var med på det hela”.

Det skär i hjärtat att läsa om Bengt. Ingen är på hans sida (eller jo, hans föräldrar, men de är definitivt inte av den rakryggade sorten). Men den värsta dagen, den när han har blivit inlåst i soprummet och sitter där och fryser fast det är sommar, då kommer Jagger in i soprummet och in i Bengts liv. Jagger är en smutsig hund i en solkig tröja, och han drar en rullväska med sig som han stoppar den mat han hittar i soptunnorna i.

Precis som i Apstjärnan och Jag, Dante och miljonerna så reagerar ingen på att Jagger är ett talande djur i kläder. Gorillan i Apstjärnan är konstig för att hon har en skruttig Volvo och bor i sin skrothandel – inte för att hon är en apa. Råttan Dante i Jag, Dante och miljonerna är konstig och pinsam att bli sedd med för att han bor på en soptipp – inte för att han är en råtta. Det första Bengt tänker när Jagger pratar med honom är att hundar kan vara farliga och att man ska hålla sig borta från dem så att de inte biter ansiktet av en. Men när Jagger tröstar honom och ber honom följa med till sitt hem (som han har i en container nere vid ån) så gör Bengt det.

Jagger är inte särskilt trevlig, och en ganska besvärlig vän att ha. Fast Bengt har ju ingen annan, och det finns ju stunder när han och Jagger har det ganska kul ändå. Men det är det där med hämnden. Jagger är på Bengts sida, och hjälper honom att hämnas på de andra elaka barnen på gården. Bengt hänger på, fast det känns egentligen inte alls bra, det där hämnandet.

Det här är en bok att prata om – för det är så många som gör fel mot varandra i den. Och om nu inte barnen lånar den självmant – låna eller köp den som vuxen och läs den för dem.

Titel: Jagger, Jagger
Författare: Frida Nilsson
Utg år: 2013
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-14 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen 2013-11-06 på LitteraturMagazinet.

Sätt "lite ihop" i händerna på alla tolvåringar!

Den här boken handlar om tolvårsgrejer. Jag tror att alla som är i den åldern kan känna igen sig i Majkens liv (jodå, även killar). Det är föräldrar som helt plötsligt har blivit märkligt pinsamma att gå med på ICA Maxi (mest när de säger pinsamma saker till andra vuxna). Det är den där omtalade mensen som andra får men inte huvudpersonen själv, och om det verkligen är så att man då drabbas av fruktansvärda smärtor och bara kan ligga hemma och äta choklad och titta på TV. Det är att helt självklart inte vilja spela fiol på lilla konserten i samband med föräldramötet i skolan (fiol är töntigt, det vet alla) men att det är helt OK att spela gitarr på samma konsert (gitarr är inte töntigt).

Men allra mest handlar det om två saker: Om när två tolvåringar som varit vänner sedan de satt i sandlådan nu upptäcker att vänskapen inte är som den var förr. Att de har vuxit ifrån varandra och är intresserade av olika saker. Och om när man upptäcker att killar (eller tjejer) faktiskt är rätt spännande. Att man kanske kan tänka sig att pussas. (Fast nog bara pussas. För hur kysser man egentligen? Blandar man inte saliv då? Är inte det äckligt?) Och vad är det egentligen man gör när man ”blir ihop”?

Majken har alltså börjat sexan, och även om alla lärare försöker få henne och klasskompisarna att tycka att sexan är å så mycket mer spännande och utmanande (Byta klassrum! Ha skåp!) så tycker Majken ändå att skolan mest bara är skola. Tur hon har Tessan, bästisen.

Men Tessan bär sig konstigt åt. Andra tjejer i klassen pratar plötsligt med henne om gemensamma killbekanta de har, eller killar de har blivit vänner med på Facebook – utan att Majken känner till vare sig killarna eller när Tessan skulle ha lärt känna dem. De, som alltid delat allt och berättat allt för varandra? Ännu värre blir det efter en helg när Dexter från en annan klass kommer fram till Tessan och pratar om några filmer de sett tillsammans i lördags. Tessan? Sett filmer med en kille? Och Majken som inte har fått höra något, som får veta det samtidigt som alla andra? Vad är det som händer?

Inte fattar Tessan heller varför Majken är så sur helt plötsligt. Man kan väl inte prata med alla om allt, heller, tycker hon. Jag pratar med Belinda om Dexter och om andra saker med dig. Varpå Majken förstås blir ännu surare – duger hon bara till att prata om de inte så viktiga sakerna med nu, va?

Men hon får en idé. Samtidigt som hon går och spelar fiol på eftermiddagarna går den nye killen, Ivan, och spelar gitarr i klassrummet bredvid. De har börjat prata lite, och så kommer Majken på att hon kan be Ivan låtsas vara ihop med henne. Då kanske Tessan fattar att hon kan prata killar även med Majken?

Johanna Lindbäck är en av mina favoritförfattare. Det jag gillar mest med hennes böcker är (ja, helt förutom att hon skriver så väldigt bra) att de handlar om de ”vanliga” ungdomarna. Inga dysfunktionella familjer eller frånvarande/alkoholiserade föräldrar, skolk och svårigheter i skolan, utan om alla de där andra som går i skolan varje dag, har ett hyfsat ordinärt familjeliv där middag lagas på kvällarna, storebrorsor är jobbiga men egentligen OK, läxorna görs och livet rullar på. Tidigare har hon skrivit om äldre ungdomar, gymnasieålder och åren därefter ungefär. Men den här boken handlar alltså om de yngre, de som precis börjat högstadiet. Tolvåringarna mittemellan.

Titel: Lite ihop

Författare: Johanna Lindbäck

Utg år: 2013

Förlag: Lilla Piratförlaget

Köp den till exempel här eller här

För vem? ca 9 - 14 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.